Imponerande djup (spelmässigt också)
3D-effekten är bra och gör sig bäst tillsammans med den nya spelkameran som lägger sig över axeln på ens spelkaraktär. Men även under traditionella matcher ger 3D-effekten ett djup som imponerar och ger mervärde.

Man har lyckats bra med konststycket att föra över samtliga 35 spelbara kämpar och deras tillhörande attacker som fyller skärmen i ett exploderande fyrverkeri av specialeffekter.

Det är Super Street Fighter IV på en mindre skärm, helt enkelt.

Är det något jag gillar
Så är det att slåss online. Matcherna går snabbt att få igång och nätkoden är över all förväntan. Vem hade anat att det skulle vara smidigare att spela över nätet på en 3DS än en Playstation 3?
Man samlar ’spelarpoäng’ genom att vinna matcher och förlorar dem när man får bita i gräset.

För min egen del går det upp och ner, men jag har redan hunnit spela 40-talet matcher och kan glatt förkunna att jag lyckats vinna över hälften av dem.

Det innebär faktiskt en ökning på 50% vid en direkt jämförelse med hur det har gått för mig tidigare i min Street Fighter IV karriär. En klar ökning.

Men så har jag aldrig varit bra på såna här spel heller.

Välj detta och inte Splinter Cell
Det finns egentligen inte så mycket att diskutera. Vill man ha ett kompetent och speltekniskt komplett spel tillsammans med sin nya 3DS så behöver man inte titta längre än Super Street Fighter IV.

Helt klart mitt favoritspel så här några dagar efter släppet av Nintendos 3D-spektakel.

Lite statistik
Speltid: 7 timmar, 42 minuter
Online matcher: 79
Matcher vunna: 51,90%
Flest vunna matcher i rad: 7
Högsta arkadpoängen: 602000

Skulle 3D-effekten ge mig samma typ av upplevelse som från biodukarna? Kanske till och med överträffa det? Man behöver ju inga särskilda glasögon, så det börjar bra redan där.

Pilotwings Resort, Super Street Fighter IV och Rayman 3D följde med i kassen. En ny titel och två portningar av spel jag ägt tidigare, på flera olika format.

Men för att återgå till själva maskinen.

Den är svart. Och lite mindre svart, och nästan grå. Den skimrar en del i ljuset, något som också gör att man lätt ser alla fingeravtryck och allt damm som drar sig till plasten.

Maskinen känns solid och var både tyngre och mindre än jag hade väntat mig. Men framförallt, snyggare. Den är inte i samma klass som DSi-serien, men jag kan i alla fall visa mig offentligt med den. Till skillnad från den gråa originalklossen.

Att se i 3D gjorde ont i mina ögon till en böjran. Särskilt saker som sticker ut ur skärmen. Jag vill vara artistisk och ta ett 3D-foto på ett glas, men fick radera det när jag började gråta. Ja, det kom faktiskt en liten tår. Aj.

Men viktigast är att det ser bra ut. Det är 3D, helt enkelt. Samma sak man ser på biografer, i mindre skala. Utan krånglet med glasögon.

Efter två dagar är det också mindre jobbigt att se effekten. Jag har vant mig och kan koncentrera mig på att spela spelen, istället för att sitta och nyfiket växla mellan 2D och 3D.

Ska i vilket fall bli spännande att testa, även om det känns att det kan ta ett tag innan man vänjer sig vid den grafiska stilen. På Telltalegames.com ligger även en dokumentär uppe som var rätt intressant. Inte så mycket info, men det är alltid kul att se utvecklare som brinner för sin sak.

Det finns som sagt mycket som kan ta kål på en, men till sin hjälp har man en otroligt bra kontroll som är både responsiv och som känns otroligt bra. Efter bara några minuter klättrar man på väggar bättre än spindelmannen. Till skillnad från många 2D-spel, föredrar jag faktiskt att styra Meat Boy med styrspaken, istället för korset, som jag annars alltid föredrar för liknande spel.

Poängen med spelet är att klara små, korta banor där syftet är att snabbt ta sig från punkt A till punkt B. Och hoppas att man inte dör. Ibland krävs det att man spelar igenom en bana några gånger för att lära sig mönstret. Men det känns sällan frustrerande då banorna är så korta, och att man slipper någon jobbig laddningstid mellan de löjligt många dödsfallen. Tror inte man skulle stå ut annars.

Spelet är dessutom fyllt till brädden med knäppa referenser till kända spelserier och koncept som de flesta av oss känner igen. Det är en brokig bladning, inte alltid det snyggaste spelet, men alltid lika charmigt. Jag brukar aldrig sitta och slipa tider för att klara banor så fort som möjligt eller för att samla allt. Men här gör jag det för att det så otroligt underhållande.

Super Meat Boy är helt enkelt galet rolig underhållning, som just nu kan köpas för 800 rymddollar på Xbox Live. Kan vara värt att passa på, för snart stiger priset med fyrahundra poäng. Men lita på mig, det är klart värt det senare priset. Men visst laddar du ned det med en gång. Om inte den här texten har övertygat dig, kanske den här reklamfilmen kan göra det.

Jag har spelat Trine tre gånger och tröttnar aldrig på den smarta mekaniken som låter spelare välja sin egen väg, och sätt att lösa problem. Inget sätt är fel, bara man tar sig vidare. Idag kom jag över en ny trailer till uppföljaren, vilken i princip bekräftar det jag önskat från första början. Mer Trine. Pax för att spela trollkarl!

För särskilt avkopplande var det aldrig. Till att börja med får jag erkänna att jag inte är särskilt het på att använda pekskärmen till att styra virtuella knappar. Det går, men det känns aldrig smidigt. Det är ungefär likadant som jag känner för att använda dansmattor, det börjar bra, men rätt snart har man ingen aning om var man har fötterna. Visst, man kan använda tilt-funktionen för att springa också, men hur snabbt man än vrider och vänder på maskinen hinner man inte med i Sonics tempo.

För snabbt går det, på banor som både påminner om och skiljer sig drastiskt från tidigare delar i serien. Det är inte precis den klockrena uppföljaren till Sonic 3 som man kanske skulle kunna tro, utan det känns mer som en egen grej. Man har tillgång till fyra zoner med fyra akter vardera, varav den sista är en strid mot Dr. Robotnik/Eggman. Vi vet hur det funkar.

Mängden grejer att studsa på, eller få extrafart av påminner mer om de senare 3D-spelen. Autopilot, typ. Ibland måste man trycka på en knapp för att hoppa från fiende till fiende.     Men det flyter på bra på min 3GS, vilket är ett plus, för varken musiken eller kontrollen gör det enkelt för mig att gilla spelet.

När sista bossen är fälld känns det mer som att jag spelat en fangjord Sonic-remix. En slags best-of samling, men där man valt att ta med allt, oavsett om det är kul eller inte. Att svinga sig i lianer och springa runt loopar är kul, men att jaga bubblor under vattnet är fortfarande inte skoj. Nope.

Men som tidigare nämnt, Scott Pilgrim är verkligen en fröjd för öga och öra, där all grafik ser vackert handritad ut och musiken är läskigt trallvänlig.  Enligt klassiskt manér går spelet ut på att förflytta sig från vänster till höger, samtidigt som man spöar skiten ur allt som rör sig. Men precis som jag kände när Turtles in Time remaken kom ut förra året, så känns det inte som att genren har så mycket att tillföra längre. Det är repetitivt, begränsat och med en vinnande taktik som går ut på att hamra på spelknapparna.

Sen har vi spel som Shank som i princip använder varenda knapp på handkontrollen för olika rörelser och attacker. Man kan koppla grepp med diverse attack-knappar samtidigt som man kastar in en handgranat i någons mun. Här är det precis som man försöker dölja den repetitiva naturen av genren genom att man under första timmen kommer vara för upptagen med att komma ihåg att LB är granater och RT är grepp. Men även här tog det inte lång tid innan jag hittade en vinnande taktik som gick ut på att rulla runt på spelskärmen samtidigt som jag hamrade X. Fienderna dog helt enkelt mycket snabbare då, vilket helt eliminerade syftet med övriga sju knappar.

Att Shank sedan har ytterligare problem som får mig som tidigare beat ém up fantast att skaka på huvudet, är ett kapitel för sig. Varför kan man inte använda styrkorset istället för spaken för förflyttning? Varför blir det totalt kaos så fort det dyker upp fler än tre fiender på skärmen samtidigt? Varför måste Shank hoppa runt som en galning mellan hans animationer? Han trillar ju bara ner i hål då… Såvida man inte kan bjuda på något mer underhållande än rum efter rum av fiender, så förstår jag inte riktigt vad vi ska göra med genren idag. Att den helt flyttat över till nedladdningsbara tjänster är i vilket fall inte förvånande. Jag hade hoppats att detta skulle innebära lite mer experimenterande, men hittills har vi inte sett något som inte redan gjorts i äldre spel. Lite synd.

Döda tillräckligt många sådana här så levlar du upp. Men bara till level 5.

Men vill jag att alla demon som kommer ut ska kosta mig att ladda ner? Givetvis inte. Däremot tycker jag om idén, där ett demo låter en föra vidare saker man låst upp till det riktiga spelet. Dessutom var det faktiskt prima underhållning, som jag ännu inte tröttnat på. Jag spenderade nästan en hel spelomgång till att bara leta, testa och bygga nya vapen. Har fortfarande inte hittat delarna för att göra den där fräna motorsågspaddeln. Men annars verkar en hel del vara sig likt ettan, men att andra överlevare verkar vara bättre på… att överleva, vilket lär eliminera lite irritationsmoment. Är i alla fall mycket mer lockad att spela Dead Rising 2 idag, än jag var igår. Så på så sätt kan man väl ändå säga att Capcom har lyckats?