Då har jag äntligen avslutat den sista episoden i Alan Wake. Eller egentligen har jag väl läst sista kapitlet? Skrivit den sista raden? (osv…) Lite snabba plus och minus innan jag bestämmer mig för att skriva något längre om spelet. Eftersom jag är en aning sen med att avsluta det i jämförelse med andra, ska jag försöka fokusera på sådant som jag själv sällan läst.
+ Att slåss var faktiskt riktigt roligt. Det var aldrig särskilt avancerat och man hade ingen gigantisk vapenarsenal till sin förfogan, då det istället handlade om de många sätt man kunde använda ljuset till sin fördel. Jag hade heller inget emot att det fanns områden där det oavbrutet forsade in nya fiender. Känner man att man hamnat i underläge så springer man, även om just Alan Wake verkar ha rätt usel kondition och sällan orkar springa längre än sju sekunder.
+ Bra, kanske inte helt trovärdig, men ändå mycket intressant skriven dialog. Man får nästan samma känsla av serietidningsdelarna i Max Payne, som man får när Alan Wake läser högt ur spelets utspridda manusblad. Då sinnesstämning, skapad enbart genom det skrivna ordet sällan nyttjas i spel, är det verkligen uppfriskande att det läggs en sådan uppenbar betoning på detta i Alan Wake. På många sätt faller det mig ännu mer i smaken än till exempel Heavy Rain. Det blir inte heller sämre av att ljuset, som används för att besegra fienderna, också blir ett av spelets starkaste teman. Smakfullt… Just det, bra, passande musik hela spelet igenom också.
- Men om orden var dem rätta, var sällan den visuella representationen på samma nivå. Vissa karaktärer såg helt livlösa ut och agerade som dockor när de rörde sig eller pratade. Läppsynken var inte heller helt felfri och historien berättades bäst när man hade kontroll över Alan och inte behövde syna varje detalj. Att skifta från spel till vanlig filmsekvens tyckte jag istället sänkte stämningen. Att byta till bilkörande var inte heller någon större hit. Jag gick hellre.
- Att leta efter saker. Något jag också tagit upp här. Visst, skulle man kunna ignorera det från början, men det är ändå ett moment som man introduceras till mycket tidigt i spelet. Att irra runt som en dåre i ett område fullt med fiender, för att leta efter en blå kaffetermos känns knasigt och motsäger Alan Wake som person. Skulle han inte hellre leta efter sin fru? Runt andra kapitlet försökte jag helt ignorera dem, men det var svårt att låta bli att plocka upp dem man såg i ögonvrån. Gjorde man det var man tillbaka till att spana efter fler. Dum reaktion. I slutet av spelet hade jag plockat nästan hälften av dem.
Men allt som allt är jag riktigt nöjd med Alan Wake. Remedy lyckades verkligen få känslan av att episoderna tillhörde en säsong av en riktigt tv-serie, med slutsång och inledande berättelseröst och snabba klipp. Men när eftertexterna rullat kändes det ändå mest likt vid att slå ihop en bra bok, lite för hårt, på fingrarna, då slutet kanske inte föll helt i min smak. Men det är en petitess i jämförelse med det tempo som berättelsen ändå lyckas hålla hela spelet igenom. Ändå från kapitel ett till kapitel sex. Tummen upp, helt klart.
